Why is everything so damn perfect

Läste runt på lite olika bloggar igår efter mitt breakdown och jag fattar verkligen inte hur alla kan verka ha ett sådant perfekt liv, sitter seriöst och drömmer mig bort, om det ändå vore jag.. 
 
På alla olika medier överallt så visar alla sina perfekta liv, perfekta bilder, perfekta texter, vänner, familj, yada yada yada. Listan kan göras en mil lång, alla försöker att uppnå perfekt, det ouppnåliga, alla gör exakt vad som helst för att nå den statusen, oftast glömer de bort vad som verkligen räknas och har betydelse på vägen till det där jävla perfekt om jag får säga det själv. 
 
Ingen är perfekt, punkt slut. Det går inte oavsett hur mycket du tror att det finns så existerar det inte, man kan inte vara bättre, snyggare, smartare än vad man är så varför inte bara sluta att tro att man kan bli något som man inte är. Visst man kan göra det bästa av det man har men man kan inte förvänta sig mer, perfekt är inget som går att uppnå, det är som om att hoppa upp till månen springa ett var runt där ståendes på händerna och sedan hoppa tillbaka, omöjligt. 
 
Istället för att försöka uppnå perfekt så sikta istället på att vara dig själv i alla lägen oavsett, du kommer komma så mycket längre på det än vad du någonsin kommer göra med något annat. Umgås med de som du vill umgås med och som hjälper dig att vara dig själv. 
 
Blir rätt trött på sådana bloggar som bara skriver allt positivt som händer, som om det är allt? Man ska inte vara rädd för att berätta om sina brister och det negativa i ens vardag, det är normalt och en del av allas liv, ingenting är helt bra någon gång, som man säger "efter sol kommer regn", efter det bra så vänder det, passar i alla fall sjukt bra in på mig och mina situationer. 
 
När jag mår dåligt så vill jag ändå veta att det är inte bara jag, det finns andra, andra med antagligen exakt samma problem som jag, problem som gör mig ledsen. Jag menar inte att man ska skriva ut exakt vad som händer hela tiden och exakt vad som är fel, men att bara låtsas som om allting är bra hjälper inte, det känns så sjukt mycket bättre efter man har "pratat" om det. 

Det är sant, perfekt existerar egentligen inte, det är bara något som vi kom på för att känna oss lite sämre och ha för höga förhoppningar. #fuckperfection, kör ditt egna race och var dig själv :*

 
 

Nyårs tankar

Så då har ytterliggare ett år gått, ett helt år sedan 2012, WoW. Men ändå känns det som typ februari 2013 forfarande, känns som att jag inte hunnit göra något detta året, men ändå.. det måste jag ju ha gjort, 365 dagar och inte gjort något? Låter inte speciellt troligt. 
 
Men vi kör igenom året lite snabbt, månad för månad och så skriver jag saker som jag kommer på har hänt. 
 
Och vi börjar med...
December - Ja december.. Startade första hopptävlingen med Nasse för i år, julen kom och nu är det nyår - BÄSTA MÅNADEN
 
November - Min födelsedag, många hemska dagar. November, månaden där alla runt omkring mig försvinner - för alltid. Ingen bra månad, aldrig en bra månad - VÄRSTA MÅNADEN
 
Oktober/September/ - Massa skola, massa plugg.. Börjar fatta varför folk säger "VÄLJ INTE NATUR".
 
Augusti - Började gymnasiet, Natur/Science massa tankar som for runt i huvudet, massa saker jag inte visste, allmänt. Flyttade in i mammas lägenhet på deltid. 
 
Juli - Var uppe i Stockholm och ute i Skärgården, så sjukt fint och så sjukt mysigt, perfekt. Var även inne i stan i några dagar och shoppa *IAAAAH* och gick på Gröna Lund. Chokade när jag kommit på att jag glömt tacka ja till gymnasiet. Så jag stod där uppe, mitt i stockholms skärgård, utan något gymnasie att längta till, utan att liv att gå tillbaka till, fattar ni den känslan? Jag hade ingenting, mejlade fram och tillbaka i flera dagar med Syv på min gamla skola och hon svarde tills sist, "Förlåt det är omöjligt att få in dig på Kattes Natur linje, men det finns säkert lite sämre skolor i Malmö som du kan gå på". Detta var dagen då vi skulle åka hem från stockholm, en 7 timmars bilresa framför mig, min pappa och min syrra visste inget, jag gick runt med denna känsla helt ensam. Jag bröt ihop, T.O.T.A.L.L.T, kunde inte andas, kunde inte prata. Ett av mina värsta ögonblick, verkligen. Alla tankar som flög runt i huvudet "Vad skulle jag göra till hösten?" "Börja jobba?" "Börja på skola i Malmö?" "Vad ska min päron säga..", vart så grymt besviken på mig själv, verkligen äckligt besviken på mig själv, detta gällde faktiskt mitt liv och jag kunde inte komma ihåg att fixa det. Skämdes något enormt. Men som tur e så fixade det sig, jag kom in på mitt program och på rätt skola, puuuft..
 
Juni - Slutade högstadiet, levde livet som fri från skola (S-O-V).
 
Maj - Maj.. hmm, vart ska jag börja? Hände grymt mycket saker denna månaden, alla mindre bra tyvärr.. Kan ju börja med min första regionala start som skulle bli "perfekt" som slutade i tårar och att jag blev anmäld.. Inlägget hittar ni HÄR. Efter den starten så var det en riktigt jobbig period, allt var jobbigt och jag ville inte något, ville inte rida, ville inte gå i skolan, ville inte finnas. Usch ingen bra månad, något jag helst slipper undna nästa år. 
 
April/Mars/Februari - Kommer ärlig talat inte ihåg någonting från dessa månader..
 
Januari - Nytt år, nya möjligheter.. Bull shit. 
 
Detta året har minst sagt varit en berg och dalbana, flest dåliga ögonblick och väldigt många som jag helst vill glömma, varje bra sak har lett till något dåligt, detta året hade lätt kunnat hoppa över. Men det gör det ännu enklare att vinka hejdå till ikväll och gå vidare. 
 
Saker som jag lärt mig detta året som jag märkt något stort de sista månaderna är att jag har slutat att ha förväntingar, jag pratar mer och jag tar tag i saker liite snabbare än i våras.
 
Genom att inte ha några förväntningar så behöver jag inte vara orolig för vad som händer, det är precis som att jag stänger av mina känslor för saker som betyder mycket för mig och sedan när det är över så kan jag istället ta in vad som verkligen hände och inte hur jag förväntade mig att allt skulle spelas ut. I början av året så pratade jag typ inget, vågade knappt öppna min mun för var rädd för alla dömande j'vlar som finns överallt, men.. jag kom över det, öppnade munen och tog tag i det. Inte så farlig ändå, rätt härligt att "kunna" prata. 
 
Det året vill jag inte uppleva igen, aldrig någonsin, men jag behövde det. Jag har lärt mig så grymt mycket saker som jag tyvärr var tvungen att få kastade i huvudet på mig för att inse och förstå att så här är det och du måste ändras. Jag ändrades, allting annat också och jag kan ärligt säga att jag är glad för det. Även om detta året varit ett rent pisse år så har jag kommit ut helskinad, försökt att göra det bästa av dåliga situationer och har med mig massa i bagaget för inviga 2014. 
 
Jag är mer än redo för ett nytt år, lägga alla problem bakom mig, men inte glömma. Ta lärdom och gå vidare, Jag välkommnar 2014 med öppna armar. 
 









 
GOTT NYTT ÅR!

Fightas för inget?

Fick en kommentar innan, lite konstig, men tänkte att jag kunde svara på den. 

" Kul att du fortsätter att tävla även om det inte verkar gå så bra, men varför fortsätter du? Och varför är du så sjukt stolt över inget? Inget hat menat men undrar :) "
 
Först och främst, tävlingen för mig är inte något där jag förväntar mig att det ska gå bra, det är som en träning, jag lär mig vi lär oss. Det kan gå dåligt, lika mycket som att det kan gå bra. Jag förväntar mig inte att vi ska gå in och nolla och jag förväntar mig inte att allt ska gå som planerat, precis som en träning. När jag åker ut på tävling så förväntar jag mig i stort sett ingenting. 
 
Med det överstökat kommer vi till fråga ett, varför fortsätter jag? - Ja, varför fortsätter jag? Förlåt, men det var en rätt korkad fråga? Speciellt för mig i alla fall. Eftersom det är, som jag sa innan, som en träning så är jag beredd på framgång och bakslag, eller lite av bägge på samma gång. Bara för att det inte går bra på träning så slutar man ju inte att träna, det är precis som vi på tävling, bara för att det inte går bra än, betyder det inte att det aldrig kommer gå. Jag tror på att träning ger färdighet och vi har inte all färdighet än och behöver därmed mycket mer träning.
 
Så som svar på första frågan, för mig är det en självklarhet att fortsätta, vissa dagar går det bra och andra går det dåligt. Långa perioder med endast dåliga pass kan få en att tappa suget kanske, trust me I've just been there. Det är en del av det hela, sedan kommer ju såklart de underbara dagarna när verkligen alla bitar faller på plats, då är ALLT värt det. 
 
Neext question.. Varför är jag så sjukt stolt över inget? För mig och speciellt för Nasse, eller oss tillsammans, så är detta en STOR vinst värd att fira. Hade denna tävlingen inträffat för 1-2 månader sedan, kan jag nästan svära på att vi inte kommit över första hindret, om vi ens hade kommit över hinderna på framhoppningen det vill säga. Han har har varit mycket värre, jag med, men jag har äntligen kunnat få kontroll på min känslor/tankar och kommit över stadieet "det måste gå bra, vad ska alla andra tycka om mig annars?". Och Nasse, i våras/sommras så gick han inte över en bom, EN BOM, utan att bråka, det höll på ett bra tag, men, vi kom över det och nu idag kan vi hoppa 3 hinder på 85 utan att han tittar det minsta, det är en stor vinst för oss. 
 
Så, jaaupp, jag är sjuuukt STOLT över både mina och Nasses presentationer i helgen. 
 
Och till slut, No hard feelings taken :) 
 
 
 
Det är kul att svara på frågor, så om det är något ni undrar, tveka inte på att fråga!

Tidigare inlägg
RSS 2.0