Jag skämms något otroligt mycket
Ska jag skratta eller gråta? Skämmas eller vara stolt för att jag inte ger upp?
Något jag tycker är riktigt jobbigt är när Nasse stannar, jag känner mig så sjukt dålig. Speciellt när jag ser alla andra med sina ponnysar som flyger över hinder efter hinder, 0 fel och felfritt. Jag däremot är kvar, kvar på hinder nr 1, 2 och 3 och kämpar mig genom varenda steg för att klara det och komma runt banan. På en Pay'n jump så får är jag nöjd om jag bara kommit in i mål, oavsett hur många gånger han stannat.
Jag vet inte vad jag ska göra längre, jag kommer inte ihåg hur det känns att "hoppa", på riktigt utan en massa avbrott och stopp hela tiden, tvekan och lustiga stopp-hopp. Ibland önskar jag att jag inte hade köpt Nasse, men den tanken suddar jag ut direkt, ska jag bara ge upp sådär enkelt? Ska jag bara släppa allt och gå därifrån? Ska JAG ge upp på personen (läs: ponnyn) som betyder mest för mig? Svar: NEJ, jag ska inte ge upp, jag har gett honom hel mitt hjärta och bara tanken på att inte ha honom vid min sida gör mig gråtfärdig. Jag älskar honom.
Men.. Men jag skäms något så otroligt mycket när vi inte klarar av att hoppa det där hindret på "endast" 50 cm, eller när han stannar för att han inte vill gå över bommen som ligger på marken. Skrattar för att låtsas som om jag inte bryr mig men innerst inne så svider det något enormt av tanken att jag klara inte det, alla andra kan, men inte jag.
Jag vill och jag kämpar något otroligt mycket varje dag, men allting kämpar emot mig, ingeting går min väg oavsett hur mycket tid och kraft jag lägger ner på det, jag är ett misslyckande, ett stort misslyckande. Eller? Jag ger mig in på något och lägger 110 % av min energi och kraft på det men kommer alltid ut ur det som ett fån med självförtroende liggandes på noll och ännu ett misslyckandes i bagaget..
Vet inte om jag ska vara stolt över att jag inte ger upp på honom när han stannar eller skämas och gömma mig under en sten för att jag misslyckas? Allt jag vet för nu, är att jag är otroligt ledsen nästan hela tiden för att jag inte kan lyckas.
Ska man skämmas för att hästen stannar, eller ska man vara stolt för att man inte ger upp?
Kolböra för några veckor sedan..
