Rebecca Lexander

Jag skämms något otroligt mycket

Ska jag skratta eller gråta? Skämmas eller vara stolt för att jag inte ger upp? 

 

Något jag tycker är riktigt jobbigt är när Nasse stannar, jag känner mig så sjukt dålig. Speciellt när jag ser alla andra med sina ponnysar som flyger över hinder efter hinder, 0 fel och felfritt. Jag däremot är kvar, kvar på hinder nr 1, 2 och 3 och kämpar mig genom varenda steg för att klara det och komma runt banan. På en Pay'n jump så får är jag nöjd om jag bara kommit in i mål, oavsett hur många gånger han stannat. 

 

Jag vet inte vad jag ska göra längre, jag kommer inte ihåg hur det känns att "hoppa", på riktigt utan en massa avbrott och stopp hela tiden, tvekan och lustiga stopp-hopp. Ibland önskar jag att jag inte hade köpt Nasse, men den tanken suddar jag ut direkt, ska jag bara ge upp sådär enkelt? Ska jag bara släppa allt och gå därifrån? Ska JAG ge upp på personen (läs: ponnyn) som betyder mest för mig? Svar: NEJ, jag ska inte ge upp, jag har gett honom hel mitt hjärta och bara tanken på att inte ha honom vid min sida gör mig gråtfärdig. Jag älskar honom. 

 

Men.. Men jag skäms något så otroligt mycket när vi inte klarar av att hoppa det där hindret på "endast" 50 cm, eller när han stannar för att han inte vill gå över bommen som ligger på marken. Skrattar för att låtsas som om jag inte bryr mig men innerst inne så svider det något enormt av tanken att jag klara inte det, alla andra kan, men inte jag. 

 

Jag vill och jag kämpar något otroligt mycket varje dag, men allting kämpar emot mig, ingeting går min väg oavsett hur mycket tid och kraft jag lägger ner på det, jag är ett misslyckande, ett stort misslyckande. Eller? Jag ger mig in på något och lägger 110 % av min energi och kraft på det men kommer alltid ut ur det som ett fån med självförtroende liggandes på noll och ännu ett misslyckandes i bagaget.. 

 

Vet inte om jag ska vara stolt över att jag inte ger upp på honom när han stannar eller skämas och gömma mig under en sten för att jag misslyckas? Allt jag vet för nu, är att jag är otroligt ledsen nästan hela tiden för att jag inte kan lyckas. 

 

Ska man skämmas för att hästen stannar, eller ska man vara stolt för att man inte ger upp?

 

Kolböra för några veckor sedan..

 

 

 

 

usch vad tråkigt att din häst stannar så mycket, hade en del problem själv förr, men då berodde det mest på mig :(
en idé är att kolla igenom hästen hos veterinär och en naprapat/kotknackare, för att se om den kan ha ont nånstans.
annars, hitta en bra tränare, kanske nån som är duktig just på problemhästar.
lycka till! :)

Usch, tycker absolut inte att du kan känna så! Det kan hända vem som helst verkligen.

Jag köpte en ponny som hade gått MSV A hoppning förut, och sedan när hon kom till mig gick allt bra ett tag, men sedan vägrade hon hoppa ett ända hinder. Vi vägrade till och med ut oss i LC liksom. Kände mig verkligen sjukt dålig, det förstörde självförtroendet massor. Sedan visade det sig dock att hon hade en skada som hon hade jätteont av så det var inte så konstigt. Hoppas att du hittar en lösning också (förhoppningsvis inte nåt allvarligt, utan nåt litet som stör kanske, typ sadeln?)

Vad jobbigt att han ska hålla på och stanna hela tiden! Men så som det ser ut på videon tycker jag att du sköter situationen sjukt bra! Men som någon skrev här ovanför kan man alltid ta hjälp av en tränare!

Själv något jag skämms för sjukt mycket är min medryttarponny(nästan min egna då jag är den enda som rider - ägarna rider inte heller). Eller jag skämms inte över ponnyn utan att jag inte alltid kan hantera honom. Till exempel när jag rider ut med mina kompisar frågar de "ska vi ta en galopp?" det går rysningar genom hela mig, det är klart att man inte vill verka mesig och efter att ha varit medryttare i 3 år borde det vara självklart att kunna galoppera, eller ens trava när man rider ut. Men min medryttarponny är INTE rolig att rida ut på, han reagerar så fjantigt mot bilar fast han inte är rädd och varje gång man travar tar han bettet och rusar iväg och när jag försöker galoppera försöker han först kasta av mig men om man inte lyckas drar han tyglarna ur handen på mig och galopperar med huvudet mellan benen. Det är något jag skäms över, att jag inte ens kan trava då jag rider ut. Jag är lite rädd faktiskt efter att ha ramlat av så mycket - men nu i våras tog jag det HELT från början. Jag började på marken och gick ut på promenader - jag försökte lita på honom från marken och kunna hantera honom till 100% från marken. När jag kände mig säker började jag skritta ut korta rundor - vågade såklart inte rida längre bort eftersom han brukar börjar fjanta sig då.
Och nu för någon vecka sedan vågade jag trava en sträcka och han föll in i en mjuk galopp automatiskt - det kändes underbart! Mycket beröm fick han då! Och jag försöker att fortsätta sakta men säkert!
(Dock efter den där härliga galoppen måste jag ju bara berätta att han helt plötsligt bockade till och skenade iväg med mig, haha!)

Hoppas iallafall du och Nasse kommer ifrån "fasen" då han stannar hela tiden!